Vad hände sedan...

När jag startade bloggen hoppades jag orka skriva lite varje dag. Först och främst trodde jag att jag skulle gå längre än 32 veckor och att amningen skulle fungera. Med två pyttesmå prematurer som behövde sondmatas var tredje timme i 6-7 veckor blev det inte mycket varken tid eller ork kvar till skrivande.
Istället drabbades jag av utmattning.
Med läkarhjälp, terapi och medicin blev jag bättre. Tillräckligt för att orka jobba heltid i tre månader medan maken var föräldraledig. När hösten kom och barnen snart skulle börja i förskola drabbades jag av ångest och panik.
Fick då diagnosen GAD. Min utmattning smög sig på igen, mycket tack vare en mycket stressande arbetssituation och en relativt sett dålig arbetsgivare. Det ordnades en uppsägning pga arbetsbrist. Jag trodde att jag skulle lyckas få ett nytt jobb i kommunikationsbranschen särskilt som jag lyckades tigga till mig en gratisutbildning i digital teknik! Jobben gick till andra, lyckades inte ens få en intervju...
Tröttnade på att känna mig värdelös och tog ett lagerjobb. Mitt knä brakade, det opererades in en knäledsprotes, sjukskrivning, strul med arbetsgivaren ang rehab och återgång. Sjukskriven i ett år. Kort sagt tog det ytterligare 18 månader av krångel med en omedgörlig arbetsgivare innan jag blev fri. Dock kostade det mig nästan min familj när jag blev utan någon form av ersättning under sommarmånaderna. Det började ljusna lite när ett ”riktigt” jobb såg ut att kunna bli mitt. Tyvärr lät jag mig övertalas att trixa med min anställning så ytterligare ersättning uteblev.
Igen höll jag på att förlora min familj och jag låg mycket nära gränsen att göra slut på allt. Jag såg INGEN utväg men det var tack vare barnen, som jag kämpat för att få, som alla mina försök att hålla mig flytande var grunden till.
Nu börjar jag komma på fötter, jag har fortfarande min familj även om vi är långt ifrån sammansvetsade som par och föräldrar. Utgången för kärnfamiljens överlevnad är fortfarande osäker.

"40+ gravid med tvillingar som väntas i början av 2011."
Flickorna kunde inte vänta till nästa år utan ville ut NU!!
Liv föddes 20101214 kl. 06.25
Nina föddes 20101214 kl. 07.48
Trots att de kom vid 32v+0d och är små så var de starka och andades helt på egen hand.
Nu växer flickorna dag för dag…
Tyvärr orkade jag inte skriva klart min förlossningsberättelse och drabbades av förlossningsdepression så det är mycket som jag inte skrivit om här och jag orkar inte gå tillbaka sex månader i tiden och skriva ikapp om allt utan det får bli små referat och hänvisningar till besök på BVC, Neo och liknande som stöd för minnet.

Förlossningen och sjukhuslivet

På söndagskvällen (5 december) insåg jag att hostan som accelererat under lördagen inte kom sig av gravidnästäppan utan - bingo! - jag hade åkt på min fjärde förkylning på ca två månader!
Den här gången slog det sig på luftrör och hals direkt.
Ett läkarbesök på torsdagmorgon gav två nya recept, slemlösande och luftrörsvidgande hostmedicin (Mollipect) och en Bricanyl-inhalator.
Nu hann jag bara använda dem i ca en och en halv dag...

TITTUT?
På fredagkvällen (10 december) när vi satt och tittade på Nobelfesten på tv så hade jag ont i magen vid några tillfällen och tyckte jag läckte lite mer än vanligt, men jag tog det för samma sorts magknip som resulterat i toalettbesök (nr2) tidigare under dagen.
Ack, vad jag bedrog mig! Så småningom slog det mig att magknipet var mer mensvärkliknande, då var klockan ca 21-21.30 på kvällen. Avvaktade en timme för att se om värken skulle avta eller tillta. Naturligtvis inträffade det senare och jag ringde förlossningen. Barnmorskan tyckte vi skulle avvakta ytterligare en timme, men när jag gick på toa straxt efter för att göra mina kvällsbestyr och hittade ganska mycket rosa slem i bindan drog jag genast öronen åt mig och ringde tillbaka. Nu tyckte hon att det lät som det fanns betydligt mer saker som inte stod rätt till och tyckte att vi skulle komma in för en kontroll iaf. Vi tog med lilla akutväskan, egentligen skulle vi nog tagit oss tiden att packa lite mer för när jag åkte hemifrån så åkte jag hemifrån för förmodligen sista gången i år, för nu kommer nog flickorna troligtvis före jul. Nu går jag händelserna lite i förväg för jag ville duscha och göra mig "presentabel" innan vi for!

Väl inne på förlossningen på KS i Solna så gjorde lämnade jag urinprov och ctg-dosor sattes för att kolla flickornas status och se eventuella sammandragningar. Då var klockan någonstans mellan midnatt och 01 på natten.
Som vanligt var flickornas hjärtkurvor exemplariska, men det syntes också att jag hade lite sammandragningar. Jag fick ganska snart träffa läkaren och hon gjorde en gynekologisk undersökning och kunde med blotta ögat se att jag läckte fostervatten, ettans hinna hade brustit, men det sipprade snarare än rann eller forsade så det var lite bättre - lite mindre risk för infektioner!

Hon gjorde även ett ul för att kolla deras positioner, men hon undvek ett vaginalt ul för att kolla livmodertappens status pga infektionsrisken. Hon tyckte sig vid den första titten kunna se att den såg opåverkad ut. Och med tanke på hur ont det gjorde att sätta in spekulum-instrumentet så är jag säker på att hon hade rätt.
Läkaren tog sig tid att förklara vad som var på gång och vad som skulle göras åt det. Kort sagt så skulle hon kolla om det fanns plats på Antenatalavdelningen och även kolla med Neonatalavdelningen om möjligheterna där, för nu kunde det handla om allt från 48 timmar till kanske två veckor till jag skulle förlösas.

Efter att läkaren pratat med prematurkoordinatorn för Stockholms landsting fram och åter bestämdes att eftersom våra flickor passerat v30 så ville inte Neo i Solna ta emot oss, de är specialiserade på de riktigt för tidigt födda barnen (t ex födda i v24-25 som väger omkring 500 g), så skulle vi köras till Huddinge för där fanns platser på såväl förlossningen och Neo, som Antenatalen. Först gillade vi inte idén med KS-Huddinge, men när vi väl kom fram och fick det bästa mottagandet och ett jättestort rum på förlossningen så ändrades våra attityder genast!

Innan vi åkte så togs en mängd prover (infektions-) och jag fick mediciner för att stoppa värkarbetet och snabbmogna flickornas lungor. Tor åkte hem för att lämna bilen och hämta fler saker. Dock tänkte vi inte på att ta med skötväskan med diverse grejer vi vill ha med vid själva förlossningen. Då han åkte var tanken att han skulle åka med i ambulansen, men eftersom man satte värkhämmande dropp så var en barnmorska tvungen att åka med o då fick han inte plats, så han fick order att ta en taxi direkt till förlossningen på KS-Huddinge.
I ambulansen berättade barnmorskan som tagit hand om oss, och som också hette Louise, att Huddinges Neo-avdelning är minst lika duktiga som Solnas, fast utan kompetensen för riktigt små preemies.

Nåväl, väl där så kopplade man upp mig med ctg och tog prover hit o dit, satte en ny droppnål och ställde en massa frågor. Straxt efter att jag kommit dit så kom även maken fram med sin taxi och lite mer kläder och annat hemifrån.

DEN LÅNGA VÄNTAN
Eftersom jag låg på förlossningen för observation och man inte var riktigt säkra på om de lyckats stoppa förloppet så fick maken sova på två fåtöljer med en fotpall emellan. På dagen skakade personalen fram en säng till maken från Antenatalavdelningen alldeles intill.

Vid lunchtid gjorde barnmorskan som var ansvarig för mig en gynundersökning och upptäckte att jag faktiskt var öppen två cm och livmodertappen var mjuk och nästan utplånad, så då fick jag mer mediciner och fick ännu strängare förhållningsorder. Fick inte sitta i t ex i skräddarställning, bara gå upp för att gå på toa, etc.
Jag låg ytterligare en natt på Förlossningen och eftersom söndagen (12 december) var min födelsedag så fick jag en fin guldbricka med svensk flagga och färdigbredda mackor till frukost och personalen önskade mig en bra födelsedag och att flickorna skulle stanna inne lite till!

Vi fick reda på att vi hade fått rum på Antenatalen och att Tor inte behövde åka hem eftersom födelsen kunde inträffa när som helst! Vid det här laget hade jag träffat flera set med läkare, barnmorskor och sköterskor och alla var mycket snälla och kändes kompetenta!

Måndagen (Lucia-dagen), d v s dagen efter min födelsedag passerade relativt lugnt och händelselöst. Innan vi lämnade förlossningen fick jag låna en Tens-maskin och lära mig hur den fungerade, och med hjälp av denna behandlade jag den värk jag hade.
På tisdagen (14 december) fick vi åka upp och träffa en läkare (docent och överläkare Ek) som gjorde ett noggrant ultraljud och kontrollerade bl a hur mycket fostervätska som fanns i respektive säck. Han meddelade att det nu handlade om högst 48 timmar innan födseln skulle ske, antingen naturligt inom den tiden eller också skulle jag sättas igång. Under kvällen stegrades värken, troligtvis hade ultraljudsundersökningen och det läkaren fann på, med saken att göra. Jag uthärdade till sovdags, då fick jag ringa på natt-barnmorskan tre gånger innan hon förstod att öppningsvärkarna var tillbaka. Det var först vid tredje påringningen, då jag redan varit uppe och gått (på hennes inrådan, men mot läkares tidigare råd) och vankat, men ingenting hjälpte, som hon gjorde en vaginal undersökning och upptäckte att jag var öppen FYRA cm. Jag hade fixat öppningsvärkar med bara en Tens-maskin och lite Alvedon…

FÖDSLARNA
Nu blev det liv i luckan och vi packade ihop våra pinaler för nu skulle vi tillbaka till Förlossningen och sedan Neo trodde vi. Jag packade mest ihop det som stod på mitt nattduksbord, Tor fixade resten…
Vi fick vänta medan de flyttade en annan tvillingmamma vars värkar avstannat och vi fick det förlossningsrummet! Väl där fick jag träffa världens bästa barnmorska, Heidi, som tog jättebra hand om mig! Det var fler i rummet, eftersom vi väntade tvillingar hade vi dubbla uppsättningar av allt, sköterskor, barnsköterskor, barnmorskor och läkare!

Värkarna kom ganska tätt och fram tills dess jag var helt öppen fortskred det ganska bra, men med hjälp av värkstimulerande dropp. Jag hade BARA lustgas genom hela förlossningen av tvilling ett, d v s Liv!
Det mättes laktat-halter och sattes en skalpsond för att bättre kunna följa ettans hälsa. Flera gånger fick jag ta nässprej, då jag nästan inte kunde andas (min nästäppa), men det hjälpte knappt så när krystvärkarna väl kom så var jag tvungen att avbryta mitt i för jag kunde inte andas och den paniken är inte att leka med!
Men när det blev dags att krysta ut bebisen så var det som om värkarna nästan försvann. Då tog barnmorskan Heidi till ett trick där hon tryckte på min svanskota och då krystade jag ut lilla söta Liv på tre värkar! Klockan 06.25 föddes Liv - 38 cm lång och 1393 g lätt!
Jag fick se henne som hastigast innan barnläkaren tog henne och maken med sig ut i akutrummet för att se till henne! Hon skrek dock det första hon gjorde när hon kom ut! *stolt*
Genom förlossningen hade man inte bara kontrollerat bebisarnas stressnivå utan även försökt planera för tvilling tvås födsel genom att följa hennes placering och förflyttning. Tidigare på dagen, vid ultraljudet hade hon börjat dyka ner med huvudet nedåt, från sitt tidigare sätesläge. Vid förlossningen hade hon dock glidit tillbaka och när Liv var ute, lagt sig i tvärläge och högt uppe under revbenen. Barnmorskan och läkaren kunde bara nå några fingrar och tår på en hand och en fot! Heidi konstaterade att hon hade långa fingrar och tår! :)
Heidi, min snälla barnmorska, skulle egentligen ha gått av sitt skift omkring att Liv föddes, stannade kvar under de vändningsförsök av tvilling två! Tack och lov för det! Vid det laget hade man skickat efter Tor som kom tillbaka och då skickades Liv upp till Neonatalens IVA. Efter en del rumsterande av en av UL-läkarna och Heidi, så kom en ny läkare för att förlösa bebis två! Och vem steg in om inte herr doktor överläkare Ek! :) Det var skönt att se ett ansikte jag kände igen! Man försökte i drygt 45 minuter att vända henne och dra ut henne. Det gjorde vansinnigt ont så Heidi gav mig lustgasmasken tillbaka och jag tokandades lustgas genom hela den mycket smärtsamma upplevelsen. Till slut konstaterades att jag började stänga mig och då var ett akutsnitt vårt enda val! Jag var inte svårövertalad! Enligt Tor hade jag yttrat "finns det inget bättre sätt" när det var som värst! Heidi hade också uttryckt att nu fick det nog räcka med denna ganska brutala behandling. Dr Ek blev lite irriterad på mig när jag inte samarbetade, men dels fick jag inga instruktioner som jag förstod och dels var obehaget så överväldigande att jag checkade ut genom att tokandas lustgasen!

De varma och fuktiga handdukar som Heidi tidigare lagt över mig mellan krystvärkarna, lades tillbaka och jag fick filt och täcke, medan jag rullades in på operation! Där satte man den ryggbedövning jag aldrig hann få tidigare. Tyvärr var det inte nog för jag kände ett så stort obehag när jag öppnades och det började grävas i min mage att jag fick ges lite lugnande medicin också.
En kvart efter att snittet lades var Nina ute (kl. 07.48 - hon var 42 cm lång och vägde 1475 g) och även hon gallskrek det första hon gjorde, även fast jag var utmattad och groggy av både det lugnande och lustgasen från vändningsförsöken, så gjorde mitt hjärta små lyckosprång! Den här gången fick jag känna på min lilla bebis som var stor och fin (allting är relativt) innan även hon fördes till ett akutrum för undersökning innan även hon skickades upp till Neo-IVA. Tor följde med även henne, den här gången hela vägen upp till Neo.
Jag blev kvar på operation först för att efterbörden skulle plockas ut och sedan för att sys ihop, innan jag skickades till uppvaket där ny dramatik uppstod.

När jag rullades till uppvaket så frågade jag trött om jag kunde sluta ögonen och vila nu. Jag fick svaret ja det gick nog bra. Men varje gång jag "vilade ögonen" så gick min puls och syremättnad av blodet ner katastrofalt så ett EKG sattes. Det fortsatte på det här viset ett bra tag tills jag fick en spruta adrenalin för att ge hjärtat lite hjälp och då tokrusade hjärtat, samt det kändes som om man kört ett glödgat järn genom skallen precis ovanför öronen! Då fick jag någon annan medicin, så jag började känna mig lite bättre tills jag kände att jag måste kräkas. Sagt och gjort. Sedan blev jag naturligtvis törstig och så småningom fick jag dricka lite vatten. Mitt i detta får jag besök av en skolkompis från gymnasiet, som visade sig jobba på uppvaket i vanliga fall, dock inte den här dagen då hon var utlånad till en annan avdelning. Hon hade dock sett mitt namn i sina rullor och bestämt sig för att hälsa på! Gissa om det var skönt att se ett ansikte
jag kände igen! Innan hade den sköterska som följt med mig från operation varit min trygghet mitt i hjärtstrulet! Det tog jättelång tid innan jag fick lämna uppvaket, tre timmar tror jag, och rullades upp till Neo där jag fick träffa och hålla i mina små barn. Nu höll jag bara i Nina som inte behövt någon som helst andningshjälp utöver den puff de flesta barn får i akutrummet för att vidga lungblåsorna fullt! Liv, som hade andats in lite fostervatten på vägen ut, hade sin c-papmask i några timmar bara och då ville jag inte krångla ur den stackars bebin ur sin kuvös! Istället stack jag in min hand och smekte henne lite stilla.

Så här långt var jag nog fortfarande i chocktillstånd - vi hade vant oss vid tanken på att bebisarna skulle födas för tidigt - men därifrån till att förstå att de verkligen var födda och våra barn, om än små, var steget långt!

NEO-TIDEN
Nu började fajten för att vi båda skulle få sova kvar på sjukhuset tills vi fick ett samvårdsrum!
De första tre nätterna sov vi på BB, sen fick vi på nåder ett mamma-rum på Neo.
Flickorna flyttades från Neo-IVA till en "vanlig" sal med 24-timmarsövervakning samma dag de föddes! *stolt*

Julen närmade sig med stormsteg, och flickorna gjorde små framsteg nästan varje dag, Liv var mycket mörk i huden och behövde sola väldigt mycket för att bli av med sitt överskott av bilirubin (nyföddhetsgulsot), men det är vanligare än man tror så det var ingenting som oroade oss.
Redan på dag två började jag känna mig känslosam och på dag tre var Baby Bluesen i full sving och jag grät nästan oavbrutet och för ingenting. Men jag fortsatte i flera dagar och började oroa mig för det. Till slut fick jag träffa kuratorn där som till slut sa att hon tyckte nog att det lät mer som om jag var lättad att allt gått så bra och att flickorna var friska och fina! När hon sa ordet lättnad så klack det till i mig av igenkännande och allt föll på plats liksom. Och det kändes okej att gråta när tårarna väl kom, men det lättade liksom inte särskilt mycket! Jag fortsatte vara överkänslig väldigt länge!

Varje dag från det att de föddes satt vi "känguru" med varsin (omväxlande vilken) liten tös, d v s hud mot hud i en tubtopp! Jag började pumpa bröstmjölk så snart jag kunde och det blev snabbt nästan tillräckligt för en hel dagsranson per bebis! Resterande mål fick de donerad bröstmjölk.
Försök att amma med amningsnapp gjordes varje dag med åtminstone en av dem, ibland båda och så småningom började vi prova med dubbelamning. Så länge de var så små och inte var alltför rörliga fungerade det att dubbelamma med amningsnappar, även om det oftast bara var en av dem som höll sig vaken! :)

Varje dag fick jag ett sammanbrott när de sa att Tor nog måste åka hem och sova, för jag klarade mig inte själv på nätterna och jag tyckte synd om den stackars mamma som skulle dela rum med mig medan jag hulkande grät mig genom nätterna tills vi fick vara tillsammans igen… Att det blev så skevt berodde på att Huddinges Neo-avdelning höll på att renoveras och hade ett minskat antal bäddplatser och hittills hade de inte behövt skicka hem någon eller ens varit nära att behöva göra det. Tills nu… så jäkla typiskt!
Fast eftersom jag bröt samman varje dag, så lyckades de tillsammans med BB- och Förlossningsavdelningarna att trolla med knäna och hitta sängplatser till alla som behövde det.

JUL OCH NYÅR 2010
Nu var ju julen i antågande och eftersom precis ALLA släktingarna skulle åka bort över jul så hade vi ingen som kunde komma med julmat till oss. Det går inte att laga julmat i föräldraköket på Neo precis!
Då slog det mig att det finns fler människor som vill oss väl och jag bad mina "gamla" kompisar från tiden i Vårby Gård om lite hjälp med att uppbringa julkänsla för oss på sjukhuset.
Vi hade sedan länge redan bestämt att be dem bli flickornas gudmödrar, så när vi sågs på julafton när de kom med maten, och en massa presenter, så frågade vi dem och gissa om de blev glada!
Senare bad vi även två kompisar till Tor att vara gudfäder, vilket de stolt accepterade!

Hur som helst, kvart i tre på julaftonseftermiddagen hade vi flyttat in i vårt samvårdsrum tillsammans med våra flickor och en egen teve! Så julen kom till hela lilla familjen Caesar, t o m i tid för att få se Kalle Anka! :)


Fortsättning följer…

Skrämselhicka

Jag var ju som sagt hos barnmorskan och blev beordrad vila, vila och mer vila.
När jag tog mitt blodtryck på fredagkväll så var det högre än hos barnmorskan samma eftermiddag - det var lite oroande men samtidigt inte så konstigt eftersom vi gjorde misstaget att promenera till barnmorskan, vilket vi fick bassning för, och vi fixade en hel del med förberedelserna för mitt födelsedagskalas.
Men jag fick hjärtat i halsgropen när blodtrycket på lördagsmorgonen var lika högt som på kvällen innan och det blev inte lägre som det brukar när jag provade fler gånger.
Jag blev alldeles bestört och Tor blev också skärrad. Dessutom hade jag vaknat två gånger på morgonen, vid kl. 6 och igen 8, och varit illamående och jättehungrig. Och nu när jag reste mig upp så kände jag genast ett stort tryck nere i magen. Det är väl egentligen inte så konstigt med tanke på att jag bär två små bebisar i magen, men det dök upp så plötsligt bara.
Jag testade mitt urin med en proteinsticka och fick svaret +1 - vilket betyder lite mer än bara spår av protein i urinet. Det var samma som vid MVC-besöken på både onsdagen och fredagen. Men allt sammantaget så var vi lite förskräckta och oroade att vi kanske måste åka in till förlossningen. Och då skulle jag med största sannolikhet bli inlagd.

Nu bestämde vi oss för att Tor skulle gå och träna och jag skulle stanna i sängen och bara vila och sedan skulle vi testa blodtrycket igen, men först ringde vi till Tors syskon m familjer och förvarnade att om vi inte fick ner trycket så skulle vi vara tvingade att ställa in kalaset.

Det fungerade att vila hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen, trycket gick ner till acceptabel nivå och Tor fick ta hand om det mesta av förberedelserna. Han är så snäll och omtänksam, min älskade make!
Vi fixade all maten och det såg inte alltför bedrövligt ut här hemma heller när våra gäster kom. Tors bror med fru och ena sonen och hans syster med make och båda barnen!

Maten uppskattades mycket och jag fick fina presenter i förskott - morgonrocken som jag önskat mig och ett presentkort på en skönhetsbehandling. Jag fyller ju år först nästa söndag…
Tors present blir levererad i morgon måndag med lite tur! :)
Den är så fin att den blir kombinerad födelsedagspresent, julklapp och "birthing gift"! :)

I morse var blodtrycket "normalt" igen, d v s bara lätt förhöjt, så nu tänker jag göra precis som jag blivit ordinerad, vila, vila och bara ett par 10-minuters promenader med jycken per dag!
Fast vi gjorde en liten utflykt med bilen idag för att hämta babyskydden och basenheterna till dessa, men sen vi kom hem har jag bara vilat mig!

Hoppas att detta räcker för att hålla barnen i magen några veckor till och låta bli att bli inlagd för observation!

Oväntad utveckling

Efter helgens "utflykt" till förlossningen så har jag noga kollat mitt blodtryck två ggr/dag och när det på onsdagen fortfarande var gränsfall på högt ringde jag till MVC. Jag fick en tid samma dag att komma in och kolla blodtryck och protein i urinen.
Resultatet blev spår av protein, vilket i sig självt blir allt vanligare ju närmare man kommer förlossningen, och blodtrycket var fortfarande gränsfall på förhöjt. Jag fick i alla fall med mig stickor att kolla proteinen i urinen hemma på egen hand.

Det var precis likadant idag så jag ska tillbaka på måndag eftermiddag och då lämna in en urinodling.
Jag är ordinerad en modifierad version av sängläge, d v s inga utflykter, endast korta promenader runt kvarteret med hunden annars vill hon att jag ska vila, vila, vila! Grejen är att försöka att undvika att få havandeskapsförgiftning eller att tjejerna kommer ut för tidigt. Min barnmorska vill hålla dem inne i åtminstone tre veckor till helst lite till!

Så helgens begivenheter är väl det sista i den vägen för här ska lydas!
Ska vila lite nu och sedan göra två av rätterna för morgondagens födelsedagsfest med Turkey Dinner som tema.

Ikväll ska vi äta pizza och kolla på På Spåret och Skavlan!
Vi får plocka undan och städa lite imorgon!

Helgdrama

För ovanlighetens *ironi* skull började dramat på fredagkvällen.
Jag studsade upp från soffan när jag kände hur det bara rann till i trosorna… Tor trodde att jag skulle kräkas - för vi hade varit hos Ingrossos på Focaccia-pizza och eftersom det är min favvopizza så var han rädd att jag förätit mig och skulle få magknip igen!

Jag blev lite nervös att det skulle vara vattnet som gick - men det kom bara lite grann. Så nästa oro blev att jag höll på att läcka ut fostervatten lite i taget. Det skulle i så fall resultera i inläggning.
Som vanligt när det händer nya och okända saker i graviditeten, så blir det alltid en dragkamp om vad som är vad och jag måste lägga ut texten av hur det känns försiktigt för att inte skrämma maken alltför mycket för då hittar jag inget stöd som jag ofta behöver - för jag är ju den som står där med magen och ska försöka tolka alla nya konstiga saker som händer i min kropp!
Hur som helst så ringde jag inte förlossningen förrän vid 2-tiden. Efter att ha berättat och förklarat så fick jag rådet att använda en binda och avvakta någon timme. Vi gick och la oss istället, kan inte säga att jag sov särskilt bra, men jag gjorde som hon sa.
Jag fortsatte att läcka under natten och morgonen, och efter att ha rastat Maffe ringde jag förlossningen igen för nu var vätskan inte genomskinlig utan svagt rosa.
Barnmorskan som svarade ställde ytterligare frågor och undrade om vätskan kunde vara urin och jag svarade att jag inte var helt säker på det, eftersom det som läckte kom på två olika sätt, det som jag kunde kontrollera (urin) och det som bara liksom vällde fram i små portioner (ca 2-3 msk) som jag inte kunde stoppa. Hon tyckte absolut att jag skulle komma in och kontrolleras.
Jag sa att det kanske skulle dröja någon timme eller två för att jag ville vänta till maken kom hem (han var och tränade) och hon sa att vi inte skulle göra oss någon brådska.
Medan jag väntade på Tor, så försökte jag fixa så att alla olika väskor skulle vara packade så mycket som det är möjligt. Så jag tvättade upp flickornas nya mössor och vantar, samt lite annat, och packade en väska med baby- & förlossningssaker och en annan med saker jag skulle behöva om jag blev inlagd!
Vi kom väl dit någon gång vid 13.30-tiden och jag fick komma in i ett undersökningsrum direkt och fick lämna urinprov och de ville se min binda som tyvärr var ganska nybytt och inte hade något av det rosa på den. Sen sattes ctg-mätare och en pulsmätare på mig.
Och blodtrycket mättes… ingen kul historia, med tanke på att det var gränsfall på högt i onsdags när jag var hos barnmorskan.
Sedan när man mätt och tyckt att barnens hjärtljud var fina och starka så var det dags att hoppa upp i en gynstol för undersökning. Sedan gjordes ett VUL och ett vanligt UL för att konstatera att mängden fostervatten var rätt. Och det var det.
Sen togs ett blodprov och efter det fick vi åka hem!
Det enda som inte var bra, förutom att jag får gå omkring med binda för att jag läcker urin i stort sett hela tiden, var som sagt blodtrycket så nu ska jag mäta det själv och om det inte går över kontakta min mödravårdcentral och se vad dom tycker behöver göras!

Vi åkte till Västerås på söndagen för att äta adventslunch och träffa Daniel & Therese tvillingflickor, och de andra där. Det var bara Jakob och Marlene som inte var där. Kändes skönt att få träffa Tors härliga 97-åriga farmor en gång till innan barnen kommer! Vi fick godkänt på de valda namnen - tydligen är hon inte så förtjust i en av D & T's tvillingars namn! ;)
Hon är för go, den gamla damen!

Vi fick fina bröllopspresenter i form av pengar från dem alla också! Så nu är vi rika som troll! ;)

Så efter en natt med massvis med toabesök och krampiga ben och ganska lite sömn så har jag mest legat på soffan och vilat - på ordination av doktor Tor! :)

Bil, blodvärde och bebisar…

Det gick bra hos barnmorskan, allting såg bra ut t o m blodvärdet hade ökat till 121! Det var ju inte min vanliga bm Eva, utan en annan bm, Åsa, som också är mycket trevlig. Hon var också mycket skicklig i att lokalisera ettan och hennes hjärtljud på en gång. Eva brukar få jaga henne lite med dopplern. Det kan hända att det blev lättare tack vare att hon har vänt sig och lagt huvudet nedåt, då har hon ingenstans att ta vägen. Båda låg ungefär som de gjorde vid ultraljudet för en vecka sedan. På en vecka har magen dessutom växt minst en cm och det trots att ettan vänt sig och känns som om hon tar mindre plats.

Jag berättade för bm Åsa om att jag brukar bli rödrosig om kinderna och känna mig frusen, så där inifrån och ut, på eftermiddagen och kvällen. Hon trodde att jag nog bara var trött och behöver vila mer. Sagt och gjort så åkte jag direkt därifrån till Kista centrum för att luncha med Tor, Ulf och Fia. Fia och jag gick lite i affärer före och efter lunchen - vilket är tvärtemot vad jag egentligen borde ha gjort. Tor gick tillbaka och jobbade någon timme innan han ringde och sa att vi kunde göra sällskap hem, för att åka och hämta ut bilen.
Sagt och gjort, vi hade dessutom fått tid att köpa och byta till vinterdäck på en gång. Det tog ganska precis en timme från det att vi åkte hemifrån efter att ha rastat Maffe en snabbis och till att vi hämtat ut bilen, åkt till däckverkstaden och återigen var hemma!

Vid det laget var jag helt slut och hade så jätteont i halsen att jag var nästintill grinfärdig. Det kändes tydligt att jag hade feber, så jag tog en Alvedon direkt vi kom hem och satte mig i soffan under en massa filtar och åt en isglass för att svalka halsen.

Under kvällens lopp bestämde jag mig för att boka en akuttid på vårdcentralen för att kolla så att jag inte dragit på mig halsfluss eller något liknande också - det vore ju just snyggt!
Så på torsdag morgon hade jag en tid hos en jätteduktig och förstående läkare som lyssnade noga till hela min historia och sedan kollade mig i både öron och hals, innan hon tog ett halsprov. Jag hade inte några streptokocker i halsen, tack och lov. Det handlar nog snarare om ytterligare ett virus som fått lite draghjälp av influensavaccinet.

Har fortfarande ont i halsen, men det kändes som om det är på väg att släppa det också när jag gick och lade mig. För helt plötsligt blev den lilla hosta jag har kvar produktiv och jag kunde spotta ut några små klumpar (äckligt jag vet). Men eftersom det var läggdags så tog jag min Cocillana som jag brukar och vaknade vid fyratiden och var hungrig och frös, och nu är halsen öm igen.
Har druckit lite havremjölk med chokladsmak, två Bragokex och en bit BabyBel-ost! Mjölkprodukter och liknande lägger ett litet skydd i halsen och har på så sätt lindrat min onda hals!
Ska straxt gå och lägga mig igen! Tänker sova ut ordentligt eftersom jag inte har några åtaganden alls under fredagen - sa t o m ifrån fikat med "lattemammorna" - orkar inte åka in till stan och trava. Ska vila så att det finns en chans att kunna åka till Västerås på söndag för att hälsa på makens faster och kusiner med familjer! Och äta lite adventslunch och även träffa Tors söta farmor!

Gjorde en god gärning under torsdagseftermiddagen också, när jag hjälpte Carmine och Melina att skriva ett viktigt brev. Han ser ju inte att varken läsa eller skriva längre och det är svårt för Melina att skriva ett myndighetsbrev på svenska så jag och Manfred knallade över och hjälpte till. Det är roligt för Maffe att komma dit och leka med deras lilla blandrashund Coco också. Dom älskar verkligen att busa med varandra. Lilla Coco och även Maffes andra polare, chihuahuan Basseman, har givit Maffe leklusten tillbaka! Det är jätteroligt att se!

Nu börjar jag känna mig varm och halsontet är lite lindrat - tillbaka till sängen.

PS. Ber om ursäkt för den utomordentligt dåliga svenskan i förra blogginlägget… Orkar inte rätta det. DS.

Sådan mamma sådana barn…

Det är skönt att jag känner mig allmänt mycket bättre! Om jag bara slapp ha ont i halsen, jag gissar att det är av näsdropparna… det konstiga är att vanliga Läkerol Pomegranate verkar lena bäst så här långt. Annars försöker jag dricka mycket vatten och på så sätt svalka halsen lite. Hade lite svårt att somna igår p g a halsen. Det gör nämligen riktigt, riktigt ont.

Idag (läs i går) hade jag först ett besök på konsultkontoret för att löneförhandla lite i förväg (avtalet mellan företaget och facket är fortfarande inte klart!!!).
Passade också på att prata lite om vad jag nu skulle kunna tänkas komma tillbaka till för tjänst efter föräldraledigheten. Min chef nämnde administrativ tjänst och som t ex att sitta som en spindel i nätet och planerar ut tekniker på uppdrag. Jag slog till och berättade hur bra jag är på logistik, t ex att samordna saker så att så många som möjligt blir nöjda… Som vanligt är det ingenting som finns på papper, bara sånt som jag upptäckt om mig själv. Det lät som om det skulle kunna finnas möjlighet till något sånt. :)
Hur som så kändes det som jag fick gehör för att jag borde få en ganska stor del av den lilla kakan vi får tilldelad i löneförhöjningar för att höja min lön, sen ska vi försöka höja lite till i t ex februari! Måste komma ihåg att fortsätta ligga på om det.

Eftersom jag var klar på kontoret straxt efter tio och mitt nästa uppdrag för dagen var att vaccinera mig kl. 13, så tog jag första bästa buss därifrån och åkte till Solna C. Där åt jag en andra frukost och sedan kikade lite i affärer, innan det var dags att åka till Sundbyberg för att ta influensavaccinet som rekommenderas för gravida! Och jag vill ju ge mina tjejer ett gott skydd när de föds, och samtidigt slippa bli sjuk i eländet själv. Hoppas bara jag slipper en reaktion. De få ggr jag tagit influensavaccin tidigare har jag sluppit, men då har jag å andra sidan inte varit immunförsvarskomprometterad! (Pust vilket långt ord!)

I morgon (läs idag) ska jag först till mödravårdcentralen och träffa en annan barnmorska än min vanliga, för hon är i Västindien på lite semester. Där ska vi lyssna på bebisarnas hjärtljud, kolla mitt blodtryck och mitt blodvärde.
Efter det åker jag direkt till Kista C för att äta lunch med Fia, Ulf och Tor. Har inte träffat Fia sedan augusti när vi hade semester och hälsade på dem på landstället på Norrö! Ska bli jättekul att ses!

Och bilen ska också hämtas på onsdag eftermiddag! Eftersom den är köpt med sommardäck, så måste den till den utvalde däckverkstaden för att skifta däck - vi ska även förvara sommardäcken där för vi har ju ingen plats för dom hemma! ;)
Vet dock inte när de får hem fälgarna och om dom redan finns på plats så vi kan få det gjort på en gång eller om det får vänta till torsdag.

Tjejerna därinne är aktiva och lever om en hel del därinne, när det ska sovas så kan Tv1 sparkas riktigt hårt och hon har ofta hicka minst en gång varje dag nu. Tv2 känner jag också av under dagen, men eftersom hon verkar ha mer plats i djupled och verkar ligga vänd inåt ganska mycket så är hon "snällare" i regel, men nog kan hon ta i om hon känner för det! :)