Förlossningen och sjukhuslivet

På söndagskvällen (5 december) insåg jag att hostan som accelererat under lördagen inte kom sig av gravidnästäppan utan - bingo! - jag hade åkt på min fjärde förkylning på ca två månader!
Den här gången slog det sig på luftrör och hals direkt.
Ett läkarbesök på torsdagmorgon gav två nya recept, slemlösande och luftrörsvidgande hostmedicin (Mollipect) och en Bricanyl-inhalator.
Nu hann jag bara använda dem i ca en och en halv dag...

TITTUT?
På fredagkvällen (10 december) när vi satt och tittade på Nobelfesten på tv så hade jag ont i magen vid några tillfällen och tyckte jag läckte lite mer än vanligt, men jag tog det för samma sorts magknip som resulterat i toalettbesök (nr2) tidigare under dagen.
Ack, vad jag bedrog mig! Så småningom slog det mig att magknipet var mer mensvärkliknande, då var klockan ca 21-21.30 på kvällen. Avvaktade en timme för att se om värken skulle avta eller tillta. Naturligtvis inträffade det senare och jag ringde förlossningen. Barnmorskan tyckte vi skulle avvakta ytterligare en timme, men när jag gick på toa straxt efter för att göra mina kvällsbestyr och hittade ganska mycket rosa slem i bindan drog jag genast öronen åt mig och ringde tillbaka. Nu tyckte hon att det lät som det fanns betydligt mer saker som inte stod rätt till och tyckte att vi skulle komma in för en kontroll iaf. Vi tog med lilla akutväskan, egentligen skulle vi nog tagit oss tiden att packa lite mer för när jag åkte hemifrån så åkte jag hemifrån för förmodligen sista gången i år, för nu kommer nog flickorna troligtvis före jul. Nu går jag händelserna lite i förväg för jag ville duscha och göra mig "presentabel" innan vi for!

Väl inne på förlossningen på KS i Solna så gjorde lämnade jag urinprov och ctg-dosor sattes för att kolla flickornas status och se eventuella sammandragningar. Då var klockan någonstans mellan midnatt och 01 på natten.
Som vanligt var flickornas hjärtkurvor exemplariska, men det syntes också att jag hade lite sammandragningar. Jag fick ganska snart träffa läkaren och hon gjorde en gynekologisk undersökning och kunde med blotta ögat se att jag läckte fostervatten, ettans hinna hade brustit, men det sipprade snarare än rann eller forsade så det var lite bättre - lite mindre risk för infektioner!

Hon gjorde även ett ul för att kolla deras positioner, men hon undvek ett vaginalt ul för att kolla livmodertappens status pga infektionsrisken. Hon tyckte sig vid den första titten kunna se att den såg opåverkad ut. Och med tanke på hur ont det gjorde att sätta in spekulum-instrumentet så är jag säker på att hon hade rätt.
Läkaren tog sig tid att förklara vad som var på gång och vad som skulle göras åt det. Kort sagt så skulle hon kolla om det fanns plats på Antenatalavdelningen och även kolla med Neonatalavdelningen om möjligheterna där, för nu kunde det handla om allt från 48 timmar till kanske två veckor till jag skulle förlösas.

Efter att läkaren pratat med prematurkoordinatorn för Stockholms landsting fram och åter bestämdes att eftersom våra flickor passerat v30 så ville inte Neo i Solna ta emot oss, de är specialiserade på de riktigt för tidigt födda barnen (t ex födda i v24-25 som väger omkring 500 g), så skulle vi köras till Huddinge för där fanns platser på såväl förlossningen och Neo, som Antenatalen. Först gillade vi inte idén med KS-Huddinge, men när vi väl kom fram och fick det bästa mottagandet och ett jättestort rum på förlossningen så ändrades våra attityder genast!

Innan vi åkte så togs en mängd prover (infektions-) och jag fick mediciner för att stoppa värkarbetet och snabbmogna flickornas lungor. Tor åkte hem för att lämna bilen och hämta fler saker. Dock tänkte vi inte på att ta med skötväskan med diverse grejer vi vill ha med vid själva förlossningen. Då han åkte var tanken att han skulle åka med i ambulansen, men eftersom man satte värkhämmande dropp så var en barnmorska tvungen att åka med o då fick han inte plats, så han fick order att ta en taxi direkt till förlossningen på KS-Huddinge.
I ambulansen berättade barnmorskan som tagit hand om oss, och som också hette Louise, att Huddinges Neo-avdelning är minst lika duktiga som Solnas, fast utan kompetensen för riktigt små preemies.

Nåväl, väl där så kopplade man upp mig med ctg och tog prover hit o dit, satte en ny droppnål och ställde en massa frågor. Straxt efter att jag kommit dit så kom även maken fram med sin taxi och lite mer kläder och annat hemifrån.

DEN LÅNGA VÄNTAN
Eftersom jag låg på förlossningen för observation och man inte var riktigt säkra på om de lyckats stoppa förloppet så fick maken sova på två fåtöljer med en fotpall emellan. På dagen skakade personalen fram en säng till maken från Antenatalavdelningen alldeles intill.

Vid lunchtid gjorde barnmorskan som var ansvarig för mig en gynundersökning och upptäckte att jag faktiskt var öppen två cm och livmodertappen var mjuk och nästan utplånad, så då fick jag mer mediciner och fick ännu strängare förhållningsorder. Fick inte sitta i t ex i skräddarställning, bara gå upp för att gå på toa, etc.
Jag låg ytterligare en natt på Förlossningen och eftersom söndagen (12 december) var min födelsedag så fick jag en fin guldbricka med svensk flagga och färdigbredda mackor till frukost och personalen önskade mig en bra födelsedag och att flickorna skulle stanna inne lite till!

Vi fick reda på att vi hade fått rum på Antenatalen och att Tor inte behövde åka hem eftersom födelsen kunde inträffa när som helst! Vid det här laget hade jag träffat flera set med läkare, barnmorskor och sköterskor och alla var mycket snälla och kändes kompetenta!

Måndagen (Lucia-dagen), d v s dagen efter min födelsedag passerade relativt lugnt och händelselöst. Innan vi lämnade förlossningen fick jag låna en Tens-maskin och lära mig hur den fungerade, och med hjälp av denna behandlade jag den värk jag hade.
På tisdagen (14 december) fick vi åka upp och träffa en läkare (docent och överläkare Ek) som gjorde ett noggrant ultraljud och kontrollerade bl a hur mycket fostervätska som fanns i respektive säck. Han meddelade att det nu handlade om högst 48 timmar innan födseln skulle ske, antingen naturligt inom den tiden eller också skulle jag sättas igång. Under kvällen stegrades värken, troligtvis hade ultraljudsundersökningen och det läkaren fann på, med saken att göra. Jag uthärdade till sovdags, då fick jag ringa på natt-barnmorskan tre gånger innan hon förstod att öppningsvärkarna var tillbaka. Det var först vid tredje påringningen, då jag redan varit uppe och gått (på hennes inrådan, men mot läkares tidigare råd) och vankat, men ingenting hjälpte, som hon gjorde en vaginal undersökning och upptäckte att jag var öppen FYRA cm. Jag hade fixat öppningsvärkar med bara en Tens-maskin och lite Alvedon…

FÖDSLARNA
Nu blev det liv i luckan och vi packade ihop våra pinaler för nu skulle vi tillbaka till Förlossningen och sedan Neo trodde vi. Jag packade mest ihop det som stod på mitt nattduksbord, Tor fixade resten…
Vi fick vänta medan de flyttade en annan tvillingmamma vars värkar avstannat och vi fick det förlossningsrummet! Väl där fick jag träffa världens bästa barnmorska, Heidi, som tog jättebra hand om mig! Det var fler i rummet, eftersom vi väntade tvillingar hade vi dubbla uppsättningar av allt, sköterskor, barnsköterskor, barnmorskor och läkare!

Värkarna kom ganska tätt och fram tills dess jag var helt öppen fortskred det ganska bra, men med hjälp av värkstimulerande dropp. Jag hade BARA lustgas genom hela förlossningen av tvilling ett, d v s Liv!
Det mättes laktat-halter och sattes en skalpsond för att bättre kunna följa ettans hälsa. Flera gånger fick jag ta nässprej, då jag nästan inte kunde andas (min nästäppa), men det hjälpte knappt så när krystvärkarna väl kom så var jag tvungen att avbryta mitt i för jag kunde inte andas och den paniken är inte att leka med!
Men när det blev dags att krysta ut bebisen så var det som om värkarna nästan försvann. Då tog barnmorskan Heidi till ett trick där hon tryckte på min svanskota och då krystade jag ut lilla söta Liv på tre värkar! Klockan 06.25 föddes Liv - 38 cm lång och 1393 g lätt!
Jag fick se henne som hastigast innan barnläkaren tog henne och maken med sig ut i akutrummet för att se till henne! Hon skrek dock det första hon gjorde när hon kom ut! *stolt*
Genom förlossningen hade man inte bara kontrollerat bebisarnas stressnivå utan även försökt planera för tvilling tvås födsel genom att följa hennes placering och förflyttning. Tidigare på dagen, vid ultraljudet hade hon börjat dyka ner med huvudet nedåt, från sitt tidigare sätesläge. Vid förlossningen hade hon dock glidit tillbaka och när Liv var ute, lagt sig i tvärläge och högt uppe under revbenen. Barnmorskan och läkaren kunde bara nå några fingrar och tår på en hand och en fot! Heidi konstaterade att hon hade långa fingrar och tår! :)
Heidi, min snälla barnmorska, skulle egentligen ha gått av sitt skift omkring att Liv föddes, stannade kvar under de vändningsförsök av tvilling två! Tack och lov för det! Vid det laget hade man skickat efter Tor som kom tillbaka och då skickades Liv upp till Neonatalens IVA. Efter en del rumsterande av en av UL-läkarna och Heidi, så kom en ny läkare för att förlösa bebis två! Och vem steg in om inte herr doktor överläkare Ek! :) Det var skönt att se ett ansikte jag kände igen! Man försökte i drygt 45 minuter att vända henne och dra ut henne. Det gjorde vansinnigt ont så Heidi gav mig lustgasmasken tillbaka och jag tokandades lustgas genom hela den mycket smärtsamma upplevelsen. Till slut konstaterades att jag började stänga mig och då var ett akutsnitt vårt enda val! Jag var inte svårövertalad! Enligt Tor hade jag yttrat "finns det inget bättre sätt" när det var som värst! Heidi hade också uttryckt att nu fick det nog räcka med denna ganska brutala behandling. Dr Ek blev lite irriterad på mig när jag inte samarbetade, men dels fick jag inga instruktioner som jag förstod och dels var obehaget så överväldigande att jag checkade ut genom att tokandas lustgasen!

De varma och fuktiga handdukar som Heidi tidigare lagt över mig mellan krystvärkarna, lades tillbaka och jag fick filt och täcke, medan jag rullades in på operation! Där satte man den ryggbedövning jag aldrig hann få tidigare. Tyvärr var det inte nog för jag kände ett så stort obehag när jag öppnades och det började grävas i min mage att jag fick ges lite lugnande medicin också.
En kvart efter att snittet lades var Nina ute (kl. 07.48 - hon var 42 cm lång och vägde 1475 g) och även hon gallskrek det första hon gjorde, även fast jag var utmattad och groggy av både det lugnande och lustgasen från vändningsförsöken, så gjorde mitt hjärta små lyckosprång! Den här gången fick jag känna på min lilla bebis som var stor och fin (allting är relativt) innan även hon fördes till ett akutrum för undersökning innan även hon skickades upp till Neo-IVA. Tor följde med även henne, den här gången hela vägen upp till Neo.
Jag blev kvar på operation först för att efterbörden skulle plockas ut och sedan för att sys ihop, innan jag skickades till uppvaket där ny dramatik uppstod.

När jag rullades till uppvaket så frågade jag trött om jag kunde sluta ögonen och vila nu. Jag fick svaret ja det gick nog bra. Men varje gång jag "vilade ögonen" så gick min puls och syremättnad av blodet ner katastrofalt så ett EKG sattes. Det fortsatte på det här viset ett bra tag tills jag fick en spruta adrenalin för att ge hjärtat lite hjälp och då tokrusade hjärtat, samt det kändes som om man kört ett glödgat järn genom skallen precis ovanför öronen! Då fick jag någon annan medicin, så jag började känna mig lite bättre tills jag kände att jag måste kräkas. Sagt och gjort. Sedan blev jag naturligtvis törstig och så småningom fick jag dricka lite vatten. Mitt i detta får jag besök av en skolkompis från gymnasiet, som visade sig jobba på uppvaket i vanliga fall, dock inte den här dagen då hon var utlånad till en annan avdelning. Hon hade dock sett mitt namn i sina rullor och bestämt sig för att hälsa på! Gissa om det var skönt att se ett ansikte
jag kände igen! Innan hade den sköterska som följt med mig från operation varit min trygghet mitt i hjärtstrulet! Det tog jättelång tid innan jag fick lämna uppvaket, tre timmar tror jag, och rullades upp till Neo där jag fick träffa och hålla i mina små barn. Nu höll jag bara i Nina som inte behövt någon som helst andningshjälp utöver den puff de flesta barn får i akutrummet för att vidga lungblåsorna fullt! Liv, som hade andats in lite fostervatten på vägen ut, hade sin c-papmask i några timmar bara och då ville jag inte krångla ur den stackars bebin ur sin kuvös! Istället stack jag in min hand och smekte henne lite stilla.

Så här långt var jag nog fortfarande i chocktillstånd - vi hade vant oss vid tanken på att bebisarna skulle födas för tidigt - men därifrån till att förstå att de verkligen var födda och våra barn, om än små, var steget långt!

NEO-TIDEN
Nu började fajten för att vi båda skulle få sova kvar på sjukhuset tills vi fick ett samvårdsrum!
De första tre nätterna sov vi på BB, sen fick vi på nåder ett mamma-rum på Neo.
Flickorna flyttades från Neo-IVA till en "vanlig" sal med 24-timmarsövervakning samma dag de föddes! *stolt*

Julen närmade sig med stormsteg, och flickorna gjorde små framsteg nästan varje dag, Liv var mycket mörk i huden och behövde sola väldigt mycket för att bli av med sitt överskott av bilirubin (nyföddhetsgulsot), men det är vanligare än man tror så det var ingenting som oroade oss.
Redan på dag två började jag känna mig känslosam och på dag tre var Baby Bluesen i full sving och jag grät nästan oavbrutet och för ingenting. Men jag fortsatte i flera dagar och började oroa mig för det. Till slut fick jag träffa kuratorn där som till slut sa att hon tyckte nog att det lät mer som om jag var lättad att allt gått så bra och att flickorna var friska och fina! När hon sa ordet lättnad så klack det till i mig av igenkännande och allt föll på plats liksom. Och det kändes okej att gråta när tårarna väl kom, men det lättade liksom inte särskilt mycket! Jag fortsatte vara överkänslig väldigt länge!

Varje dag från det att de föddes satt vi "känguru" med varsin (omväxlande vilken) liten tös, d v s hud mot hud i en tubtopp! Jag började pumpa bröstmjölk så snart jag kunde och det blev snabbt nästan tillräckligt för en hel dagsranson per bebis! Resterande mål fick de donerad bröstmjölk.
Försök att amma med amningsnapp gjordes varje dag med åtminstone en av dem, ibland båda och så småningom började vi prova med dubbelamning. Så länge de var så små och inte var alltför rörliga fungerade det att dubbelamma med amningsnappar, även om det oftast bara var en av dem som höll sig vaken! :)

Varje dag fick jag ett sammanbrott när de sa att Tor nog måste åka hem och sova, för jag klarade mig inte själv på nätterna och jag tyckte synd om den stackars mamma som skulle dela rum med mig medan jag hulkande grät mig genom nätterna tills vi fick vara tillsammans igen… Att det blev så skevt berodde på att Huddinges Neo-avdelning höll på att renoveras och hade ett minskat antal bäddplatser och hittills hade de inte behövt skicka hem någon eller ens varit nära att behöva göra det. Tills nu… så jäkla typiskt!
Fast eftersom jag bröt samman varje dag, så lyckades de tillsammans med BB- och Förlossningsavdelningarna att trolla med knäna och hitta sängplatser till alla som behövde det.

JUL OCH NYÅR 2010
Nu var ju julen i antågande och eftersom precis ALLA släktingarna skulle åka bort över jul så hade vi ingen som kunde komma med julmat till oss. Det går inte att laga julmat i föräldraköket på Neo precis!
Då slog det mig att det finns fler människor som vill oss väl och jag bad mina "gamla" kompisar från tiden i Vårby Gård om lite hjälp med att uppbringa julkänsla för oss på sjukhuset.
Vi hade sedan länge redan bestämt att be dem bli flickornas gudmödrar, så när vi sågs på julafton när de kom med maten, och en massa presenter, så frågade vi dem och gissa om de blev glada!
Senare bad vi även två kompisar till Tor att vara gudfäder, vilket de stolt accepterade!

Hur som helst, kvart i tre på julaftonseftermiddagen hade vi flyttat in i vårt samvårdsrum tillsammans med våra flickor och en egen teve! Så julen kom till hela lilla familjen Caesar, t o m i tid för att få se Kalle Anka! :)


Fortsättning följer…